Jag har träffat en sådan där människa. Människa som bara fascinerar en och fastnar på hjärnan. Vars namn kommer upp i var femte mening, när jag pratar om allt och ingenting. Denna märkliga varelse från Faluskogarna passar dessutom så bra in i mitt liv just nu och berikar det mer än vad jag någonsin kommer våga erkänna. Det kan mycket väl vara vinet som cirkulerar i min kropp som kan förklara en del av den totala spattighet jag kände när han just lämnade min lägenhet, men vinet är inte hela sanningen.
Sanningen är den att hans leende smittar värre än vinterkräksjukan och jag måste ständigt påminna mig om alla andra personer som är inblandade i samtalet utöver honom och mig. Allt han säger kan jag relatera till och han har så mycket att säga.
Gränsen över till patetism är hårfin. Men det är på gränsen man verkligen lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar