Jag vet inte vad jag ska skriva när hösten försöker släta över den tomhet som kom med den. Vissa dagar finns avgrunden närmare än andra. Avgrunden som består av allt som inte längre finns. Vissa veckor är den närmare än andra. Vissa tider på dygnet.
Ensam på kvällen för långt bort från de helande dalaskogarna ramlar jag i. Faller och faller och faller tills jag gett upp hoppet om att det finns någon botten. Jag skäms över hur min kropp vrider sig i klagosång i soffan i den tomma lägenheten. Tycker att mina rop om en annan verklighet låter patetiska. Det känns påtvingat samtidigt som att just det kanske är bra. För det måste ut. Att låta sig själv skrika, slå och klösa är ibland precis så icke-patetiskt det kan bli. Om man inte tillåter sig att falla lite till kommer man aldrig upptäcka att det verkligen finns en botten långt där nedanför.
Man måste låta sig kräla i hopplöshet om man ska lära sig att gå igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar