Dopamin på dansgolvet

Musiken är hög. Lokalen fylld av den där ångestfyllda, stjärnsminkade ungdomen vi en gång var. Rökrummet har marinerat din svarta t-shirt med uppkavlade ärmar och jag vet vad det är. Vad det är som gör att mina ben helt plötsligt vill kapitulera och ge vika. Rom och cola och dina läppar. Dina hjärtformade läppar alldeles för nära mitt öra, när du spyr galla över din nemesis, sänder de där klichétrasiga kårarna ner genom hela min kropp. Jag ler och skrattar högt, utåt. Njuter och räknar varenda dopaminsynaps tyst för mig själv, inåt.

Vilse långt från skogen

När man bara känner sig helt tom, samtidigt överfull. Varken vet ut eller in. Orkar inte men vet att det bara är inställning. När man är i fel sinnesstämning för att tänka på alltför viktiga saker som då kan "smittas ner" av anti-pepp och resultera i en oerhört oinspirerande nedåtgående spiral. När man känner så. Vad gör man då?

Dagdröm.

Vi står någonstans på jorden. Du. Jag. Inte nödvändigtvis som du & jag, men ändå där. På samma ställe. Vad vi gör där, hur vi kom dit och varför spelar inte så stor roll. Nu är vi där. Då. Då är vi där.

...

Jag veeet inte, men jag mår bra av dig. Var är du?

Promillelös

Jag vill bara ta honom under armen och fly till Borlänge. Kanske inte bara dit, men man måste ju börja någonstans. Bort från folket, från osten och vinet vars promille man inte får slösa bort. Ta tåget tillbaka.

Varför just dit? Varför just han? Jag vet inte men det är någon instinkt som fuckar upp mitt huvud när han är här. Trygghet?

Och det är tomheten som

Jag vet inte vad jag ska skriva när hösten försöker släta över den tomhet som kom med den. Vissa dagar finns avgrunden närmare än andra. Avgrunden som består av allt som inte längre finns. Vissa veckor är den närmare än andra. Vissa tider på dygnet.

Ensam på kvällen för långt bort från de helande dalaskogarna ramlar jag i. Faller och faller och faller tills jag gett upp hoppet om att det finns någon botten. Jag skäms över hur min kropp vrider sig i klagosång i soffan i den tomma lägenheten. Tycker att mina rop om en annan verklighet låter patetiska. Det känns påtvingat samtidigt som att just det kanske är bra. För det måste ut. Att låta sig själv skrika, slå och klösa är ibland precis så icke-patetiskt det kan bli. Om man inte tillåter sig att falla lite till kommer man aldrig upptäcka att det verkligen finns en botten långt där nedanför.

Man måste låta sig kräla i hopplöshet om man ska lära sig att gå igen.

Rosé och blåbärste

Jag har träffat en sådan där människa. Människa som bara fascinerar en och fastnar på hjärnan. Vars namn kommer upp i var femte mening, när jag pratar om allt och ingenting. Denna märkliga varelse från Faluskogarna passar dessutom så bra in i mitt liv just nu och berikar det mer än vad jag någonsin kommer våga erkänna. Det kan mycket väl vara vinet som cirkulerar i min kropp som kan förklara en del av den totala spattighet jag kände när han just lämnade min lägenhet, men vinet är inte hela sanningen.

Sanningen är den att hans leende smittar värre än vinterkräksjukan och jag måste ständigt påminna mig om alla andra personer som är inblandade i samtalet utöver honom och mig. Allt han säger kan jag relatera till och han har så mycket att säga.

Gränsen över till patetism är hårfin. Men det är på gränsen man verkligen lever.