Och jag stöttar dig för att det är så självklart. Håller dig upprätt när kanterna får dig att snubbla.
När du slappnar av och dina ben ger vika men trots att det blir tungt är allting så lätt.
Lätta fingrar på din hand. Tar i. Ta i!
Huvud mot huvud hör jag dina tankar bättre när allt som kommer över dina läppar är för mumligt och tyst.
Och jag ska släppa dig.
Jag ska släppa dig när dina ben är stadigare, när din blick vaknar till liv och inser dina koordinater i livet. När du förstår skämten och pratar med ord, då ska jag låta dig gå.
Men inte nu och inte för evigt.
