var det på tiden som var inne

allt rus åt sidan
jag kan se att du menar
vill försäkra dig om att jag förstår
och jag förstår
ja
jag förstår
för det är just så det är
och här är stunden då allt är så klart
alla bitar på plats i ett pussel som ändå aldrig kommer gå

men jag ser att du menar
jag menar samma sak
det är bara så det är

I exil

Min lägenhet är höljd i beckmörker när jag låser upp dörren. Fast det är inte helt sant. Det finns ett ljus, ett stelblått ljus från skärmen på din dator och jag önskar att jag aldrig sett det som ljuset faller på. Avslöjar.

Att där ligger du, halvnaken i min soffa. Antagligen, förhoppningsvis, omedvetet ligger du som om du poserade framför en kamera på en fotografering till omlaget för någon tidning. Höstnumret av "Dalmasar i exil". Och hon på en madrass bredvid.

Jag vill skyla dig och glömma bort vad jag sett.

Jag vill visa upp dig och ropa åt resten av världen.

Nikotindusch

Och nu bor du här. Trots allt. I sju långa dagar.

Med henne.

Fram tills idag trodde jag inte att en doft kunde göra ont men den inrökta som jag bara förknippar med fina saker när jag tänker på dig ger mig omgång efter omgång med stryk. Hårda, raka slag som känns långt innanför bröstbenet. Det är fint samtidigt som det bara känns fel och hemskt.

Vad fan gör du här?

Varför är du inte här oftare?

Du saknar mig blodigt.

Och det kommer aldrig att bli du och jag, men borde det bli det? Jag vet inte. Jag tror inte, men vill jag inte? Hur starkt är behovet av att kategorisera det som vänskap det vi har och inte har? Om hjärnan kan brinna i helvetet, hur kan vi då