I exil

Min lägenhet är höljd i beckmörker när jag låser upp dörren. Fast det är inte helt sant. Det finns ett ljus, ett stelblått ljus från skärmen på din dator och jag önskar att jag aldrig sett det som ljuset faller på. Avslöjar.

Att där ligger du, halvnaken i min soffa. Antagligen, förhoppningsvis, omedvetet ligger du som om du poserade framför en kamera på en fotografering till omlaget för någon tidning. Höstnumret av "Dalmasar i exil". Och hon på en madrass bredvid.

Jag vill skyla dig och glömma bort vad jag sett.

Jag vill visa upp dig och ropa åt resten av världen.

Nikotindusch

Och nu bor du här. Trots allt. I sju långa dagar.

Med henne.

Fram tills idag trodde jag inte att en doft kunde göra ont men den inrökta som jag bara förknippar med fina saker när jag tänker på dig ger mig omgång efter omgång med stryk. Hårda, raka slag som känns långt innanför bröstbenet. Det är fint samtidigt som det bara känns fel och hemskt.

Vad fan gör du här?

Varför är du inte här oftare?