Dopamin på dansgolvet

Musiken är hög. Lokalen fylld av den där ångestfyllda, stjärnsminkade ungdomen vi en gång var. Rökrummet har marinerat din svarta t-shirt med uppkavlade ärmar och jag vet vad det är. Vad det är som gör att mina ben helt plötsligt vill kapitulera och ge vika. Rom och cola och dina läppar. Dina hjärtformade läppar alldeles för nära mitt öra, när du spyr galla över din nemesis, sänder de där klichétrasiga kårarna ner genom hela min kropp. Jag ler och skrattar högt, utåt. Njuter och räknar varenda dopaminsynaps tyst för mig själv, inåt.