I exil

Min lägenhet är höljd i beckmörker när jag låser upp dörren. Fast det är inte helt sant. Det finns ett ljus, ett stelblått ljus från skärmen på din dator och jag önskar att jag aldrig sett det som ljuset faller på. Avslöjar.

Att där ligger du, halvnaken i min soffa. Antagligen, förhoppningsvis, omedvetet ligger du som om du poserade framför en kamera på en fotografering till omlaget för någon tidning. Höstnumret av "Dalmasar i exil". Och hon på en madrass bredvid.

Jag vill skyla dig och glömma bort vad jag sett.

Jag vill visa upp dig och ropa åt resten av världen.

Nikotindusch

Och nu bor du här. Trots allt. I sju långa dagar.

Med henne.

Fram tills idag trodde jag inte att en doft kunde göra ont men den inrökta som jag bara förknippar med fina saker när jag tänker på dig ger mig omgång efter omgång med stryk. Hårda, raka slag som känns långt innanför bröstbenet. Det är fint samtidigt som det bara känns fel och hemskt.

Vad fan gör du här?

Varför är du inte här oftare?

Du saknar mig blodigt.

Och det kommer aldrig att bli du och jag, men borde det bli det? Jag vet inte. Jag tror inte, men vill jag inte? Hur starkt är behovet av att kategorisera det som vänskap det vi har och inte har? Om hjärnan kan brinna i helvetet, hur kan vi då

Gäst hos verkligheten

Jag vaknar, lycklig, på din soffa inklämd skavfötters bakom Sara och jag kan inte sluta att le. Borta vid köket under takfönstret står en stol utdragen och jag minns hur du satt där igår, idag, innan vi gav upp. Minns hur din blick försvann längre och längre ut genom det öppna fönstret tillsammans med röken från din cigarett. Det kändes för en stund som att jag kunde känna dig. Som att känslan som fyllde din kropp på något vis svämmade över på mig. Det var filmiskt vackert och jag frågade om du någon gång hade tänk på att bli författare. Jag hade velat läsa dina tankar på papper.

För den som var tillräckligt djärv var din säng ganska stor men för natten var mitt samvete större.

Dopamin på dansgolvet

Musiken är hög. Lokalen fylld av den där ångestfyllda, stjärnsminkade ungdomen vi en gång var. Rökrummet har marinerat din svarta t-shirt med uppkavlade ärmar och jag vet vad det är. Vad det är som gör att mina ben helt plötsligt vill kapitulera och ge vika. Rom och cola och dina läppar. Dina hjärtformade läppar alldeles för nära mitt öra, när du spyr galla över din nemesis, sänder de där klichétrasiga kårarna ner genom hela min kropp. Jag ler och skrattar högt, utåt. Njuter och räknar varenda dopaminsynaps tyst för mig själv, inåt.

Vilse långt från skogen

När man bara känner sig helt tom, samtidigt överfull. Varken vet ut eller in. Orkar inte men vet att det bara är inställning. När man är i fel sinnesstämning för att tänka på alltför viktiga saker som då kan "smittas ner" av anti-pepp och resultera i en oerhört oinspirerande nedåtgående spiral. När man känner så. Vad gör man då?

Dagdröm.

Vi står någonstans på jorden. Du. Jag. Inte nödvändigtvis som du & jag, men ändå där. På samma ställe. Vad vi gör där, hur vi kom dit och varför spelar inte så stor roll. Nu är vi där. Då. Då är vi där.

...

Jag veeet inte, men jag mår bra av dig. Var är du?

Promillelös

Jag vill bara ta honom under armen och fly till Borlänge. Kanske inte bara dit, men man måste ju börja någonstans. Bort från folket, från osten och vinet vars promille man inte får slösa bort. Ta tåget tillbaka.

Varför just dit? Varför just han? Jag vet inte men det är någon instinkt som fuckar upp mitt huvud när han är här. Trygghet?