Att ta det som det kommer

Lampan släcks.
Väggarna är mörka.
Doftljuset tänds och fladdrar.
Sommarnattens luft som vill tränga in genom fönstret får motstånd av röken från din cigarett.
Vi kommunicerar via viskningar.


-Får man sova här nu?
-Ja.

-Eller, nej det får man inte. Men man gör det ändå.


I vaket tillstånd är det bra.
När vi sedan somnar och du fortsätter i sömnen
jag försöker men
jag klarar inte av det där.
Det är där våra världar för alltid kommer att gå isär. Oförenliga.

Men sedan är du vacker där du ligger i all din naturlighet. Och jag tittar på dig.
Försiktigt.
Vill inte att du ska slå upp ögonen och tro att jag har stått här och glott på dig.
I en evighet.

Jag klär på mig. 07:00.
Mina läppar vill lämna känslomässiga spår på din underarm och landar tillslut på dina.
Hjärtformade.


-Hej då.

Tills du ringer men inte sen?

Det är okej om vi aldrig kommer att förstå varandra helt
för jag förstår till fullo den jag tror att du är
den jag uppfattar, drömmer och föreställer mig att du är

Gör du så tillbaka?
Är jag någon jag inte är
i din värld?

För att den bästa av världar aldrig kommer att vara här?
Eller är den bästa av världar att det vi tror är den bästa inte är här?
Nu?

Du ringer.

När trean tar dig hela vägen hem

Och jag stöttar dig för att det är så självklart. Håller dig upprätt när kanterna får dig att snubbla.

När du slappnar av och dina ben ger vika men trots att det blir tungt är allting så lätt.

Lätta fingrar på din hand. Tar i. Ta i!

Huvud mot huvud hör jag dina tankar bättre när allt som kommer över dina läppar är för mumligt och tyst.

Och jag ska släppa dig.

Jag ska släppa dig när dina ben är stadigare, när din blick vaknar till liv och inser dina koordinater i livet. När du förstår skämten och pratar med ord, då ska jag låta dig gå.

Men inte nu och inte för evigt.

Profilen i grått

Den längsta mannen i världen och jag diskar. Glasen från i förrgår. Kopparna. Spriten. En liten och en stor.


Du får sluta med att be om förlåt. Sluta underskatta oss.

När lampan släcks blir halva ditt ansikte dolt och de mörka sidorna kommer fram. Nyanser av grått. Gråzoner.

Om du ska åka hem ska jag knäppa först och mitt behov är att röra vid dig lätt


De sista dropparna spolas ner mot världen kanske dit fågeln flyger när den är blå

var det på tiden som var inne

allt rus åt sidan
jag kan se att du menar
vill försäkra dig om att jag förstår
och jag förstår
ja
jag förstår
för det är just så det är
och här är stunden då allt är så klart
alla bitar på plats i ett pussel som ändå aldrig kommer gå

men jag ser att du menar
jag menar samma sak
det är bara så det är

I exil

Min lägenhet är höljd i beckmörker när jag låser upp dörren. Fast det är inte helt sant. Det finns ett ljus, ett stelblått ljus från skärmen på din dator och jag önskar att jag aldrig sett det som ljuset faller på. Avslöjar.

Att där ligger du, halvnaken i min soffa. Antagligen, förhoppningsvis, omedvetet ligger du som om du poserade framför en kamera på en fotografering till omlaget för någon tidning. Höstnumret av "Dalmasar i exil". Och hon på en madrass bredvid.

Jag vill skyla dig och glömma bort vad jag sett.

Jag vill visa upp dig och ropa åt resten av världen.

Nikotindusch

Och nu bor du här. Trots allt. I sju långa dagar.

Med henne.

Fram tills idag trodde jag inte att en doft kunde göra ont men den inrökta som jag bara förknippar med fina saker när jag tänker på dig ger mig omgång efter omgång med stryk. Hårda, raka slag som känns långt innanför bröstbenet. Det är fint samtidigt som det bara känns fel och hemskt.

Vad fan gör du här?

Varför är du inte här oftare?